Nu är vårt ivf mirakel äntligen här, vi pendlar mellan att inte förstå att hon är vår och att förstå och då för det mesta bryta ihop totalt av lycka.

Hon är ren perfektion och allt vi längtat efter. Resan till dig vår R, var lång och kämpig, och jag skulle göra om det utan tvekan, alla dagar i veckan, för du R, är det bästa resultatet i världen och lycka är att känna att det var just dig som vi har väntat på, du är värd hela den här resan gånger tusen.

Tack för att du valde just oss att bli dina mammor, vi kommer göra allt för att du ska må så bra som möjligt resten av all framtid.

Kärleken är obeskrivbar❤️

Vi är helt säkra på att vi har en envis liten tjej som väntar oss, envis och som går sin egen väg. I förra veckan var vi hos barnmorskan på MVC och hon var 98% säker på att lilltjejen låg fixerad med huvudet i bäckenet. Hon blev dock lite osäker när jag sa att jag endast känt sparkar neråt och mitt på magen, därför fick vi ändå en ultraljudstid för att se hur hon låg.

Självklart visar det sig då att vår lilla tjej sitter upp. Eftersom rumpan redan var fixerad i bäckenet och vändningsförsök endast lyckas hälften av gångerna så blev det beslut om kejsarsnitt istället, och vi fick datumet där och då.

Vi har alltså till stor sannolikhet datumet när vår lilla kommer födas nu, längtan blev ju inte mindre om jag säger så, men sen vet man ju aldrig – hon är ju som sagt envis, så hon kanske bestämmer sig för att komma innan, vem vet. I så fall blir det ett akutsnitt men med samma tillvägagångssätt som vid planerat kejsarsnitt.

Nu längtar vi så vi spricker efter dig mini K. Så nära nu.

Nu närmar det sig med stormsteg, vi är inne i vecka 35 och om 6 veckor har vi vårt BF datum.

Mini K är rörlig inne i magen, nu har dock rörelserna blivit mer svepande och glidande, inte lika mycket enstaka sparkar utan mer vågor över magen när hon rör sig.

Mina gravidsymtom kommer och går, jag blir såklart större och otympligare, men vissa dagar är lättare och vissa lite svårare. För några veckor sedan hade jag ont under vänster revben samtidigt som det drog väldigt i hela höger sida av livmodern, hon kanske stretchade där inne eller nått. Många dagar sticker det och drar lite överallt nu, men det ingår ju. Jag börjar också känna lite mer ryggsmärtor.

Vi har förberett det mesta för hennes ankomst nu, så det känns bra att slippa stressa med sånt i sista stund.

Vi längtar så efter dig nu mini K, men du får gärna stanna där inne några veckor till så vi vet att du klarar dig bättre när du väl kommer ut till oss vår älskling ❤️

Mini K är nu ca 40 cm lång och väger ca 1,2 kg. Det känns helt galet spännande med alla rörelser i magen och L är så exalterad över att känna henne röra sig också.

Nu börjar vi även se att magen vibrerar när mini K sparkar, det är så häftigt, nu det dröjer det inte länge innan vi kan se det ännu tydligare med en liten näve eller fot.

Alla besök hos MVC har gått superbra, vi ligger i mitten på kurvan. Hennes hjärtslag brukar ligga runt 130-136 slag per minut, vårt hjärtegryn. Mitt blodvärde har också förbättrats lite, men järnvärdet har vi inte fått svar på ännu, jag fortsätter äta mina järntabletter hur som helst.

Nu är det ca 12 veckor tills du är här hos oss mini K, som vi längtar!

Idag är det 120 dagar kvar till BF, det är så sjukt att mer än halva vägen har gått.

Mini K sparkar varje dag i min mage, oftast nedåt i magen men såklart händer det att hon även sparkar åt sidorna och ibland mitt på magen. Jag har kunnat känna henne sparka sedan ca vecka 17 och L har kunnat känna sparkar lite svagt sedan vecka 20 ungefär, så häftigt.

I övrigt mår vi bra, förutom lite foglossning, sura uppstötningar och trötthet som kvarstår. Men lyckan över den här situationen övertar alla symtom så det är hur bra som helst. Magen växer också så det knakar, jag har inte fått några direkt bristningar på magen ännu men jag börjar se lite lite precis vid naveln. Jag har mer fått framträdande blodkärl över hela kroppen och nu senaste veckorna även på magen.

På måndag har vi vårt barnmorskebesök för vecka 24, ska bli spännande att se om magen ligger enligt kurva och om allt verkar som det ska, även om allt känns superbra så är det kul med dessa checkups.

Vi hade det stora ultraljudet idag. Jag har senaste dygnet varit sjukt nervös, mest för att jag var orolig att något organ inte skulle vara på plats eller så, men det gick jättebra.

Det är en envis liten bebis som ligger där inne, den ville först bara ligga i fosterställning och inte visa sin ben som skulle mätas, den hade foten vid ansiktet och armarna för andra saker som skulle undersökas ex hjärtat. Efter totalt 50 minuter hade vi i alla fall gått igenom hela kroppen på den lilla som var helt perfekt. Två stycken barnmorskor, varav en riktigt erfaren barnmorska, kollade könet och de verkade stensäkra på att mini K är en liten tjej, en liten envis och söt flicka. Bilden ovan är det första fotavtrycket från vår lilla.

Som vi ser fram emot att du ska anlända vår lilla tös.

Idag går vi in i vecka 17+0 alltså egentligen in i vecka 18 men jag tycker mer om att räkna 17+0, så lite för förvirring som möjligt för min egen del. I förra veckan lyssnade vi på hjärtljuden igen, så fina med ca 130 slag per minut. Vad vi längtar efter vår lilla älskling – mini K.

Om ca 2 veckor är det dax för rutinultraljud, som vi längtar efter att se lite mer av vem det är som gömmer sig där inne.

Jag har börjar känna lite fladder i magen, och luft bubblor som jag tror skulle kunna vara mini K’s rörelser för den gör ju en massa kullerbyttor och så där inne. Just nu är jag fortfarande trött, svullen, smärta bak i ryggen, till och från illamående och halsbränna samt får kissa väldigt ofta. Både jag och L är dock glada att symtomen inte har avtagit, som jag skrivit tidigare så önskar vi oss symtom så vi vet att allt funkar som det ska, så vi är nöjda med symtomen.

Nu ser vi fram emot RUL:et och längtar efter dig vår underbaraste mini K.

Idag var vi hos barnmorskan och lyssnade på mini K’s hjärtljud, så fina hjärtljud som en liten galloperande häst. 124 slag/minut slog det lilla hjärtat, lycka att få höra det ljudet. Nu har vi bokat tid för RUL, så spännande om ca 6 veckor.

Mina järndepåer fick jag reda på nu var så låga som 9,71! Tydligen ska man ha mellan 10-150 och min barnmorska sa att hon rekommenderar alla under 60 att börja ta järn, så det var ju bra att jag började med järntabletterna direkt.

Att berätta för de närmaste

Efter ultraljudet i onsdags har vi nu berättat för alla i närmsta familjen och våra närmsta vänner om graviditeten, det är supermysigt att få inkludera alla i vår livs viktigaste händelse.

Sen är det alltid lite speciellt med det här att uttrycka sig om saker man aldrig själv har upplevt, vilket det ofta är folk som gör utan att tänka sig för. Vi ser verkligen det här som ett nytt kapitel och vi är superlyckliga och taggade inför hela vår framtid, dock kommer alltid smärtan från förra sommaren finnas kvar för oss båda, detta underbara som nu händer minimerar inte den sorgen som vi upplevde då, även om vi nu kan se en viss mening med det som hände. Smärtan är dock densamma och den är inte jämförbar med andras missfall oavsett hur sent eller tidigt det än har skett. Poängen är väl att man kanske inte ska uttrycka sig om sånt som man inte har upplevt och därför inte har en aning om. Det vi känner inför förra sommaren är detsamma som innan, men det vi känner inför det här nutida är bara lycka, det ena tar inte ut det andra.

Idag har vi varit på äventyr till storstan för att se vår mini K, det blev en tidig morgon och jag har tyvärr en period av extremt morgonillamående så nedresan var sådär, men resultatet av dagen är superbra!

Väl i Stockholm åt vi lunch på Koh phangan, godaste maten, rekommenderas! Vi äter där varje gång vi är i Stockholm, mums.

Efter lunchen blev det lite shopping innan vi hade tid för ultraljudet klockan 13:30, båda var vi såklart nervösa men gud vilken kanon barnmorska vi fick träffa på Mama Mia, så glad, härlig och informativ. Hon berättade att enligt deras mätningar så är vi i vecka 12+6, eftersom de räknar graviditeten som fullgången vid vecka 39+6 och inte vecka 40+0 som IVF klinikerna räknar. Det var en envis liten bebis där inne som inte ville vända på sig utan titta rakt in i magen, världens finaste. Vi fick så mycket foton på vår lilla och två filmer, vi är överlyckliga. Obeskrivbart. Äntligen är du på väg mini K, som vi har väntat på dig.

Snart dax för ultraljud nr 2, vi kommer göra det i vecka 12+5, mest för att moderkakan helt och hållet tagit över då och även missfalls risken sjunkit så pass mycket efter 12 fullgångna veckor.

Börjar bli ganska nervöst inför ultraljudet nu, men mina symtom är fortfarande tydliga så det känns i alla fall bra. Jag har haft samma symtom som innan men nu har jag börjat må väldigt illa innan och efter måltider. Det är intressant hur olika två graviditeter ändå kan vara, vid förra graviditeten var jag väldigt illamående redan runt vecka 7, nu kom det först i vecka 9-10. Jag hade heller inte samma svullna mage vid förra graviditeten som jag har nu. Denna graviditet har jag också fått kissa varje natt sedan typ vecka 5, det behövde jag aldrig vid den förra graviditeten. Det är spännande hur olika det kan vara.

Efter att ha varit hos barnmorskan i vecka 9+4, har jag fått börja äta järntabletter eftersom jag har lågt järnvärde.

Nu väntar vi med spänning på ultraljudet för att se vem som gömmer sig där inne, vår lilla mini K, vi längtar efter att se dig igen.

Idag har vi varit och sett vår lilla mini K i magen. Både jag och L var supernervösa, jag har försökt inte tänka för mycket kring det hela men gud vad svårt det har varit. Hur positiv jag än varit ena minuten, så har rädslor för att nått skulle kunna vara fel tagit över den andra, en riktigt känslomässig bergodalbana.

Imorse när vi kom till gynmottagningen så fick vi båda super ångest, båda var super taggade såklart men också oroliga för att nått skulle vara fel, detta är ju samma ställe där vi förra sommaren fick reda på att vi fått ett MA.

När vi kom in så gick det ganska fort innan hon bad mig sätta mig i gynstolen. Barnmorskan som undersökte mig var super proffsig och inkännande när jag berättade hur hög puls jag fick inför det här i och med vad som hänt förra sommaren. Hon visade därför skärmen mycket snabbare än de annars brukar göra, jag tror just utifrån att hon ville lugna oss. För där var vår lilla mini K, ett skolboksexemplar enligt barnmorskan. Både jag och L började gråta, total lycka. Vi grät nog både för att ångesten släppte och för hur lyckliga vi är över det här.

Nu väntar vi in ett besök på MVC om några veckor och efter det ska vi boka in nästa ultraljud efter vecka 12, jag längtar, även om jag vet att jag kommer vara minst lika nervös inför det.

Här nedanför är första bilden vi fått på mini K och sedan bilden från idag, 14 mm stor och going strong, heja mini K!

Åh vad jag hoppas att det är vår tur nu. Längtar så till detta ultraljud för att få se om det lilla hjärtat slår och sen till nästa ultraljud för att se att vi klarat oss längre än förra graviditeten, jag hoppas så mycket så det gör ont.

Vi kommer vilja göra ett extra ultraljud under vecka 13 ungefär för att säkerställa att allt går som vi vill att det ska göra, vi kommer betala för det själva om vi inte får göra det för vår barnmorska. Åh vad vi längtar till dessa två ultraljud framöver.

Förra året trodde vi verkligen att det var i januari det skulle klaffa allting, men kanske var det en känsla gällande januari detta år bara att vi inte visste det. Inför den här omgången hade både jag och L en superbra känsla, det känns så rätt att det därför gått så bra. Come on mini K, vi tror på dig.

Snart går vi in i vecka 5+0, alltså vecka 6 och den lillas hjärta ska börja slå.
Både jag och L har gått som på moln sedan vi tog graviditetstestet, så spännande tid framöver. Nu har vi fått en tid för tidigt rutinultraljud ca i vecka 8, och målet är såklart att få se den lillas hjärta slå då. Vi håller tummarna.

Vid förra graviditeten så blev jag gravid då jag använde vaginala tabletter som utsöndrar progesteron och därför hjälper till att öka chanserna till att hålla kvar slemhinnan lite längre, och därigenom ha en lite större chans att bli gravid. Därför hade jag sedan innan inga bevis på att min kropp producerade tillräckligt med eget progesteron för att behålla slemhinnan och att jag skulle kunna bli gravid utan de tabletterna. Jag är därför så lättad och superglad över att jag lyckades bli gravid utan tabletterna, score!

Mina gravid symtom består av en enorm trötthet och även dragningar och svagt molande i magen. Jag är också väldigt svullen om magen, vilket jag läst troligen beror på att magen blir trögare och gaser samlas, så inte mycket bebis men det beror på bebis. Jag står fast vid vad jag sagt till L, efter förra gången med ett MA där kroppen inte visade någonting när det inte var som det skulle, så önskar jag mig alla gravid symtom som finns, ge mig kräkningar och illamående och foglossning och vad som helst, gör mig megastor, Bring it! bara jag har en känsla av att det produceras massor av hcg hormoner i min kropp så är jag vet att jag inte behöver oroa mig, ju mer desto bättre.

Nu längtar vi som attan efter det där ultraljudet, come on mini K, just keep growing, just keep growing, growing growing growing growing, what do we do, we grow we grow!

Den här veckan har varit så jobbig på många sätt, jag har inte kunnat hålla mig utan tjuvtestat tre gånger och som tidigare har det varit alldeles för tidigt att testa så det har inte visat något. Vi testade först RD7, sen RD9 och RD10. Det är verkligen en psykisk känslomässig tortyr att ruva, en terror, varje symtom kan antingen vara att man är gravid eller att man snart ska få mens. Att ta graviditetstest som är negativa blir som en slap in the face, därför är det nog inte så genomtänkt att testa i förtid.

Idag testade vi i alla fall igen för vi hade hela tiden sagt att vi ska testa ruvardag 11, och tro mig i den här processen håller vi hårt i våra små milstolpar. Det visade ett litet svagt streck bredvid kontroll linjen. Vi provade därför med Clearblue som visade GRAVID 1-2 veckor!!!!

Vi är i extas, så himla häftigt! Oktober here we come, we can not wait, our Mini K is on its way! Kärlek. Allt förtvivlan byts ut till förväntan och glädje, äntligen kan vi börja planera lite mer i vårt liv, som vi längtar efter dig mini K.

Jag har ju tidigare sagt att det är en pendlan mellan hopp och förtvivlan under en ruvarperiod. Det instämmer många IVF:are i, igår vaknade jag med en megaångest över att få en blödning, alltså inte att jag hade fått en blödning utan att jag var rädd för att få det. Idag bestämde jag och övertalade L att jag skulle få ta ett graviditetstest, bara för att;
1. stilla min ångest och vara lite beredd på en blödning om den nu kommer och
2. Få vara glad om det så tidigt visade positivt.
Men jag antar att testet var för tidigt för det som syns är mer av vad folk beskriver som ett ”spökstreck”, det syns bara om vi koncentrerar blicken just där, det som är dumt är ändå att det väcker galet hopp i mig om att det ändå är ett tecken på att jag är gravid, så det kanske inte var så genomtänkt det här ändå, tanken var ju att jag skulle vara beredd på en blödning om det inte syntes nått tydligt.

Hittade så roliga och accurate bilder för hur det är att vara ofrivilligt barnlös, sjukt roliga, lägger ut dom här under.

Idag vid förra transfern när vi gjorde en färsktransfer började jag blöda, lite läskigt att därför vara på dag 5. Igår började jag få en strålning från ljumsken upp mot höger höft framförallt, men ett tryck över båda höfterna. Visserligen hade jag ett super stressig dag på jobbet så kanske är det, men varje litet tecken får mitt hopp att växa lite mer, kanske är det vår tur nu?

En ledig dag till, sen tillbaka till jobbet. Jag är på ett sätt glad att jag varit ledig två dagar efter transfern, för jag hoppas att jag genom att ta det lugnt ska välkomna det lilla embryot till min kropp lite mer, MEN det ska bli skönt att jobba på ett sätt, för då kanske jag slutar total fokusera på det här så mycket.

Jag känner en spänning i magen. Jag känner mig trött. Jag känner att jag vill att dag 13 ska vara här nu och utan en blödning tack, och gärna ett positivt graviditetstest.

Tiden efter ett sånt här ingrepp är så himla långdragen, väntan är olidlig. Tiden innan fram till FET:en gick så himla fort och redan idag, ruvardag 1, går tiden som i slowmotion. Varenda rörelse i magen, eller stickning, känns som ett tecken på en ev graviditet. När man gjort ett FET försök så ska man betrakta sig själv som gravid tills motsatsen är bevisad, och allt i hela min kropp vill tro och hoppas på det, men det där tvivlet sitter alltid och gnager bak i huvudet, det är svårt att bli av med. Nu återstår 12 dagar av pendlande känslor mellan hopp och förtvivlan, 12 dagar av slowmotion, sen blir det äntligen ett graviditetstest och som vi hoppas på ett positivt sådant.

Det är rätt sjukt hur mycket man hinner tänka sig in i hur det skulle kunna bli om detta test vore positivt. Alla stora datum skulle i så fall klaffa in på antingen födelsedagar eller årsdatum för oss. Ultraljud ett skulle bli inför vår årsdag då vi blev tillsammans, ultraljud två inför L’s födelsedag och stora ultraljudet inför eller strax efter min födelsedag. Man hinner tänka ungefär när graviditetspenningen skulle ske och att semestern skulle ske precis innan det och planera hur man ska göra med semesterveckorna.

Det är svårt att ens tänka på någonting annat, det har varit samma sak vid inseminationer som gjorts innan, det är väldigt svårt att i nuläget inte tänka på hur gärna jag vill att vår lilla Mini K ska fästa sig vid min livmodersvägg. Min första tanke när jag vaknade imorse var, fastna nu mini K, och det lär vara min sista innan jag somnar.

Vi har en enorm fördel av att bo i Sverige, inte bara pågrund av att vi får hjälp via landstinget utan överhuvudtaget med alla mediciner som reduceras efter betalning på 2000 kronor ungefär, och mer där till. Vi som betalar skatt får alltså tillgång till sjukvård som annars skulle kosta oss så många hundratusentals kronor, förstår vi verkligen hur lyckligt lottade vi är?

Jag och L förstår hur lyckligt lottade vi är, för om vi betalat allt detta själva så skulle vi troligen vara uppe i ett belopp runt 139 000 kronor nu, i stället har vi betalat med resor och alla mediciner runt 20 000-30 000 kanske. Vi är tacksamma för att vi får betala skatt och därigenom få hjälp när vi har ett behov av det.

Vi har lyckan att vårt IVF försök gav oss hela sju stycken embryon, ett satte man in direkt vid den färska embryo transfern, ett har vi nu satt in och hoppas på för allt vi har att det fäster, och sen har vi hela fem stycken embryon kvar i frysen. Lanstinget bekostar vår första graviditet, alltså om vi nu blir gravida och föder ett barn i oktober, då betalar de inte för de övriga embryon att sättas in, vilket är exakt samma för heterosexuella par. Vi är väl medvetna om hur lyckligt lottade vi är över att få en så stor mängd embryon, för säg om vi inte hade fått några embryon via vår IVF, ja då hade vi nu bekostat ett eget IVF försök för 49 000 kronor och efter det stått för insättningen av varje embryo á 17 000 kronor. Så ja, vi vet exakt hur lyckligt lottade vi är, även om vi hellre hade blivit gravida för ett år sedan, och absolut skulle betala mångmiljonbelopp ur egen ficka, och bli skuldsatta, för att få ett litet barn. Vi är tacksamma.

Igår hade vi vår stora dag på IVF-kliniken, insättningen av vårt lilla embryo, vår blastocyst och förhoppningsvis vår mini K. Resan mot kliniken gick bra, L hade förra veckan stött på en älg på vägen och körde därför ännu mer uppmärksamt än annars, hon är den bästa föraren. Halvvägs dit fick L ett telefonsamtal med inget uppringnings ID och båda vi fick puls, de skulle ju bara ringa om det var något problem med upptiningen av embryot, men den som ringde la på efter en signal och ringde aldrig upp igen. Vi var tidiga dit den här gången och många gånger får man sitta och vänta ett tag i väntrummet men denna gång fick vi gå direkt in och byta om och sedan köra igång direkt.

Vi fick uppge våra namn och personnummer både jag och L, sedan beskrev de att det hade gått bra att tina vår lilla blastocyst och att nu har vi fem stycken embryon kvar i frysen. Vi frågade hur urvalet gjordes, hade de valt den blastocyst som odlats längst? Nej det embryot som valdes var det embryo som frystes ner först, det embryo de då ansåg som mest levnads villigt vid nedfrysning. Vi fick se det lilla embryot på en skärm. Den lilla hade redan börjat försöka bryta sig ut ur sitt skal, detta beskrev läkaren och embryologen genom att det fanns som bubblor utanpå hinnan, det var ett bra tecken enligt dem. Efter insättningen sa läkaren ”nu är det väl äntligen eran tur”. Åh vad vi önskar att så är fallet.

Nu har vi gjort får frystembryotransfer, idag har vi ruvardag 1, och vi hoppas att vi får kalla gårdagen vår embryotransiversery som vi såg att någon annan hade kallat deras dag då de blev gravida via IVF. Kom igen nu Mini K, fäst dig vid oss som vi redan är fästa vid dig.

Vi har diskuterat väldigt mycket hur öppna vi ska vara med hela vår IVF-process. Båda vi skulle egentligen kunna vänta ända till en graviditet och vecka 20 för att nämna något för någon, om inte magen blir för stor och det syns förstås.

I den här processen vet ju de som står oss nära hur gärna vi vill ha ett barn, de flesta vågar ändå inte ens vidröra ämnet men sen är det de som verkligen vill veta. Vi har kommit fram till nu att om det är någon vi litar helt på som verkligen vill vara involverad så ska vi ändå känna att vi kan berätta helt ärligt hur det ligger till, men det är ingenting vi kommer sitta och spontan berätta om inte frågan dyker upp.

L’s pappa J har velat vara involverad sedan han fick reda på förra graviditeten. Eftersom vi inte vetat hur involverade vi vill att andra ska vara så har vi svarat ganska diffust innan när någon har frågat, drömmen var ju ändå att vi skulle bli gravida ganska snabbt och mer få berätta om en ny graviditet. I vintras när vi gjort IVF så var L på en jobbresa dit där de bor och hon bodde hos dem, då ställde de mycket frågor kring vår process. L svarade väl lite svävande till en början eftersom jag precis börjat blöda efter första IVF försöket då och vi fortfarande hade hopp men inte visste, men när vi visste att det var ett negativt test när hon kommit hem så svarade hon helt ärligt på frågorna. Det är nog L’s pappa som är mest involverad i vår process, för han ställer frågorna, som L sa igår – han är nog nästan lika involverad som vi är. Det känns väldigt fint att han bryr sig så mycket.

Förutom L’s pappa är det min bror R som vet om att vi är i en IVF process, han frågade hur det gick och då ville jag vara helt ärlig mot honom kring det, för det känns väldigt bra att han bryr sig och frågar.

Vi kommer bara berätta för de som frågar som vi faktiskt litar på och att de håller det för sig själva, det här är det absolut viktigaste som pågår i vårt liv just nu, så det är inget vi har lust att exempelvis berätta om på fikapausen på jobbet för kollegorna.

På tisdag åker vi mot IVF kliniken och gör en frystembryotransfer, så taggade! Efter ett ägglossningstest igår som visade på omslag (se smileyn) så bär det alltså iväg mot IVF kliniken på tisdag. Det var tidigt omslag för mig i denna cykel, dag 12 , vilket jag aldrig haft tidigare.

Det är lite roligt hur det aldrig blir omslag när det passar bra in i schemat, flera gånger har det inträffat när vi absolut inte kan åka egentligen, vilket gör det väldigt stressigt – för let’s face it, det finns inget viktigare för oss än det här – så det är bara att börja rodda om livet för att kunna åka.

Igår efter ultraljudet tog jag ett ägglossningstest efter några timmar, vi började testa med ägglossningstest från dag 11. När man ska ta ägglossningstest ska man samla urin i blåsan i ca fyra timmar för att öka koncentrationen, och sen ta testet. Efter ultraljudet, då man ska ha tom urinblåsa för att se äggstockarna tydligt, så väntade jag då fyra timmar på att kunna ta ägglossningstestet.

Som sagt är det oftast ett väldigt roddande när vi får åka mot IVF-kliniken, just denna gång hade det fungerat bäst för oss om vi fått åka nästa vecka onsdag eller torsdag, vilket vi nästan hade räknat med eftersom min ägglossning brukar ske tidigast dag 14. Men då kom den dag 12 istället. Missförstå inte nu, vi är superglada över att jag ens har en ägglossning så att vi får göra ett försök denna cykel. Men oavsett hur glada vi är så är det ändå mycket jobb runt om för att det ska fungera med jobbet och allting annat, det är en stress.

På eftermiddagen igår ringde IVF kliniken och sa att allt såg toppen ut, jag berättade att vi hade haft omslag och de bokade in oss på tisdag kl 14.15 att komma till IVF kliniken för frystembryotransfer. Tillskillnad mot när man gör ultraljud ska man vid en insättning komma till kliniken med fylld urinblåsa, det är för att transfern ska gå lättare när livmodern rätas ut av den fyllda urinblåsan.

Mot IVF kliniken och förhoppningsvis vår mini K!

Nytt år och nya möjligheter!

Min blödning kom i början av månaden, och det var perfekt timing inför när IVF-kliniken öppnade efter sin julledighet. Planeringen nu är att göra en FET alltså en frystembryotransfer. Detta kan man göra i naturlig cykel eller i en stimulerad cykel med hormoner. De vill att vi börjar med naturlig cykel och ser hur det går, det som man önskar i naturlig cykel är att jag ska få en ägglossning och att kroppen då bildar sitt eget progesteron som gör att embryot kan fästa. Vi vill också att min slemhinna ska vara tillräckligt tjock för att kunna ta emot embryot, och vi vill att det frysta embryot ska överleva upptiningen. Vi har ju lyckan att ha hela sex embryon i frysen, så jag hoppas att oddsen att ingen av dem klarar upptiningen är ganska låg.

I dag har vi varit på ett ultraljud, det är dag 12 eller 13 i min cykel, både jag och L åkte upp till ultraljudsmottagningen under morgonen. Det var sjukt nervöst, främst för att jag i höstas efter mitt MA inte hade en ägglossning, och om jag inte har ägglossning så måste vi ju hoppa över den här cykeln, eller om slemhinnan skulle vara för tunn. Nervöst. De tittade först på slemhinnan och den var 7.1 mm och treskiktig, sedan tittade läkaren på höger äggstock och fann ingen äggblåsa i växande. Nu hade både jag och L puls. Men på vänster äggstock fanns en stor äggblåsa på hela 19 mm. Vilket betyder att ägglossningen troligtvis faller in innan helgen och då kan vi åka till IVF-kliniken nästa vecka och göra en FET. Lycka.

I den här processen med FET får inte ägglossningen inträffa en söndag eller måndag, till skillnad från vid insemination där man åker upp dagen efter ägglossningen så räknas det vid FET från ägglossningen fram ca 5-6 dagar, på vår IVF-klinik har de sagt 6 dagar, beroende på hur många dagar embryot är. Det innebär att om en ägglossning inträffar söndag eller måndag så krockar det men en helg och då får man hoppa över denna cykel. Men nu håller vi tummarna, jag menar en äggblåsa på 19 mm borde inte hålla sig till på söndag eller måndag, heja heja ägget!

Det är en så lätt fråga att ställa, jag vet själv innan jag gick in i den här processen och allt vad den innebär att det är en snabb och trevlig fråga, tycker man innan man själv står där och är ofrivilligt barnlös. ”Vill inte ni ha barn?” och ”När ska ni skaffa barn?” gör jäkla ont, att svara på frågan är alltid svårt; ”Ja jo, det vill vi, men det är ju lite mer komplicerat för oss” eller; ”Jo det vill vi, men framöver” bara för att undvika fler frågor. Det är ändå värt att tänka på hur många som lever med en önskan om att få ett barn men inte kan få det av olika anledningar. Vi vill ju inget hellre än att ha ett barn, vi har inte ett behov av att bli påminda gällande hur underbart det är med barn och att det verkligen rekommenderas, för det är allt vi önskar oss.

Eller kommentarer som ”är ni verkligen säkra på att ni vill ha barn fortfarande?” När något barn skriker lite extra mycket. Eh ja vi är rätt så säkra? In fact så skulle vi kunna dö för att ha barnskrik runt om oss, bara vi fick ett barn. Jag förstår också att kommentarerna inte är av illvilja, men shit vad fel det blir.

”Bara slappna av”

Jag och L har pratat mycket om såna här frågor. Vi vet att många kanske uttrycker att ”bara slappna av så händer det”, vilket någonstans antyder att om man inte blir gravid så slappnade man inte av tillräckligt? Det blir en märklig press på kvinnor att lyckas bli gravida med de uttrycken. Vanligtvis menas ju allt på ett väldigt fint sätt, men det blir så himla fel. Vi diskuterade igår att man kanske bara kan säga; ”Jag vet inte vad ni går igenom, för jag har aldrig varit med om det, men jag kan tänka mig hur tufft det måste vara och finns här för er om än bara för att lyssna”. Det är nästan en bättre kommentar än ”var inte orolig, det kommer gå”, för vem sjutton vet det egentligen? ingen förens vi står där med vårat barn i våra armar.

Blödningen kom redan dagen efter att jag slutat med lutinus och det var bara att köra igång. Dag tre skulle vi påbörja injektionerna i underhudsfettet i mig med Bemfola, detta skulle ske under samma tid varje kväll, detta läkemedel är för att få äggblåsorna att växa. Dag fem skulle vi börja med den bromsande sprutan Fyramadel för att ägglossningen inte skulle ske i förtid, den sved mycket mer än Bemfolan. Dag sex gjordes ett ultraljud där man såg att äggblåsorna var i växande fas men dosen på Bemfolan ökades, jag tog även ett blodprov dag sex för att se hur östradiol värdet låg i kroppen. Apoteken i stan hade inte sprutorna hemma och det slutade med att jag fick ta totalt tre olika sprutor varje kväll i några dagar tills apoteket efter helgen fått hem sprutorna. Dag nio gjordes ett ultraljud, för att se hur äggblåsorna växt – de var i växande fas och ganska många, en var så stor att den börjat pysa ur sig vätska, men som läkaren som kollade ultraljudet i länet sa; ”you win some, you lose some”. Även livmoderslemhinnan var fin och tjock.

Under den här månaden fick jag också ta nya hiv och hepatit tester då de bara håller i två år och det var två år sedan utredningen startades. Sjukt stressande var det att de hela tiden från klinikens sida sa; ”ni måste ta de här testerna för att kunna plocka äggen”, när det var deras remiss vi väntade på och jag såklart tog testerna så fort jag bara kunde.

Jag känner så här i efterhand att det är sjukt att allt detta hände, för när vi var mitt i det så snurrade allting på så fort. Det var en oerhört snurrig period men något som jag är så glad att vi fick göra, för om vi fått gå två månader utan någon som helst aktivitet gällande den här processen hade vi nog haft smått panik.

Vi fick åka på äggplock dag 15, vi var nog båda nervösa, för det var ju något helt nytt. Jag var sjukt nervös för om det skulle göra ont att plocka ut äggen. Vi fick komma till IVF-kliniken under eftermiddagen och efter en tids väntan fick vi komma in, jag fick en infart i armen och vi bestämde att jag skulle få lugnande medicin Midazolam under själva ingreppet, jag fick även smärtlindring innan samt morfin in i infarten i armen. I rummet där vi förbereddes hörde vi hur grannarna blev informerade om att de fått ut 3 ägg, så vi gick inte in med höga förväntningar. Själva äggplocket gick bra, sticket kändes mer som ett myggbett och det var häftigt att se skärmen där de visade hur äggen kom ut. Det var en märklig känsla när embryologen som stod i labbet intill op-salen först sa att ett ägg kommit ut, sen två, sen tre, därefter en lång paus, men tillslut nio, tio och flera, häftigt och nervöst. Efteråt var jag dåsig pga midazolamet och vilade en stund. De lyckades få ut hela 14 ägg, så bra! Vi fick en preliminär tid på måndagen att återkomma till IVF-kliniken för att sätta in ett embryo.

På måndagen efter helgen ringde de och berättade att hela 11 inseminerade ägg hade klarat helgen, och var i växande fas, därför ville de att vi skulle komma till IVF-kliniken först på onsdagen. På onsdagen sattes en fin liten femdagars blastocyst in i mig och vi var så taggade. Vi hade börjat ta Lutinus några dagar tidigare, och nu skulle de tas tre gånger per dygn. Ruvar dag 18 skulle ett gravtest tas. Dessutom lyckades de frysa in ytterligare ett embryo, så nu hade vi sex embryon i frysen.

Man räknar det som ruvardagar efter en insättning, så ruvardag fem, på måndagen började jag blöda en tunn liten blödning, jag var utöver detta nedbäddad i influensa. L var på tjänsteresa och vi fick prata kring det här på telefon och via sms, i en sån här process lever man ju på hoppet och vi försökte läsa allt kring hur det ändå kunde vara en graviditet trots blödning. Dock ökade blödningen bara mer och mer, jag var i kontakt med IVF-kliniken som ruvardag 14-15 tillslut fick säga att ja om gravtestet fortfarande visar negativt så är det troligen så det är.

Under julen stänger IVF-kliniken och därför blev det nu en naturlig paus, dessutom skulle vi ändå behövt hoppa över en cykel, så detta gjorde det hela lättare. Det var också skönt för då kunde vi fokusera på julen och mysa fullt ut, det fanns ändå ingenting annat vi kunde göra.

Mot nya äventyr år 2019!

Då vi inte fick försöka i september taggade vi inför oktober, nu skulle det sjutton klaffa. Min ägglossning drog dock ut på tiden och vi väntade och väntade, till slut kom den dag 18 och vi for iväg till IVF-kliniken för vår första insemination efter vårt missed abortion. Vi var exalterade och glada. När vi gjorde inseminationen enligt alla konstens regler med påskrifter och annat så övertalade vi även läkaren om att få använda Lutinus för att öka chanserna att det befruktade ägget skulle fastna i livmoderslemhinnan.

Under de kommande tre veckorna kom ingen blödning och jag kände pirr i livmodern och båda var vi superexalterade. Vi hade tjuvtestat dag 14 men det var då negativt, fast vi tänkte att det kan ju såklart vara för tidigt, men tillslut kändes det väldigt konstigt och jag ringde till IVF-kliniken och frågade vad de trodde. IVF-kliniken önskade att vi ta ett gravtest till dag 15-16, vilket var negativt. Jag argumenterade nu starkt för att få börja med IVF på en gång – de två sista inseminationerna kan alltid bytas till ett IVF-försök. Övertalningen fungerade, mitt argument var också utifrån att om vi inte får påbörja det nu i november så måste vi vänta till januari då ni har stängt i slutet av december. Sagt och gjort – recepten rullade in, jag skulle sluta med lutinus och ringa IVF-kliniken igen när blödningen kom.

Efter två veckor var jag tillbaka på jobbet, men jag var fortsatt i kris och hade svårt att hantera det hela, hade lätt till gråt och så vidare. Jag hade hunnit berätta för vissa kollegor men inte för alla, så det var i alla fall inte så många att behöva berätta för vad som hänt. Jag fick bra stöd från chefen, vilket kändes superbra.

I augusti öppnade IVF-kliniken igen som hade haft stängt över sommaren. Vi ville gärna köra igång på en gång igen, gärna igår, vi hade läst att det var lättare att bli gravid igen tätt inpå ett missfall och L är ett levande bevis på det dessutom. Vi meddelande de sorgliga nyheterna och IVF-kliniken ville gärna att vi skulle vänta 1 -2 månader innan vi gör ett nytt försök. Den frustrationen av att veta att chanserna ev kan vara högre än annars så här tätt inpå, men vi ändå inte får köra, den är stor. Vi skulle i alla fall meddela vid nästa blödning.

Under den här perioden efter missfallet så var det nog svårt för alla runt om att veta vad de skulle säga, och det är nog väldigt svårt att tänka sig in i hur vi kände. Jag hade aldrig innan trott att ett missfall så sent, skulle kännas likvärdigt med att förlora en nära anhörig, vi hade båda en krisreaktion under flertalet veckor i upp och nedgångar. Vi hade ju innan graviditeten inte varit öppna med vår process och efter att vi berättat om graviditeten och nu missfallet, var det nu också helt öppet att vi vill ha barn, och därför kom även fler frågor och uttalanden från folk runt om. Det flesta hade kommentarerna ”Ni är unga” eller ”snart blir du gravid igen”, men det logiska i de kommentarerna var inte lätt att ta in när vi genomgick ett sorgarbete. Det är lite svårare för oss i ett samkönat förhållande att skapa ett barn, vi får inte själva välja när vi kan bli gravida så till vida att vi har sex och skapar ett barn. Vi måste ha IVF-kliniken med allt vad det innebär på samma spår som oss, min livmoder måste undersökas, jag måste få en tydlig ägglossning och det ska klaffa med dagar så inte ägglossningen sker under en helg. Nu när alla visste att vi ville ha barn kändes det nästan som en högre press att bli gravida, och frågor som kom var både påfrestande och fint, för de som inte frågade alls gjorde också lite ont. Lite dubbelt, man genomgår ju en känslig period.

Jag läste hur Hans Rosling och hans fru hade förlorat ett barn när han jobbade i Moçambique, frun hade fått återvända till Sverige vid själva förlossningen och Hans kom hem efter henne. Han beskriver i alla fall den känslan jag själv har, att folk i Sverige har svårt att hantera när någon nära förlorar ett barn – vi är inte vana att bemöta det. Men när de återvände till Moçambique så fick de värme från sina vänner där för de var vana vid att förlora barn på ett annat sätt och kunde därför bemöta sorgen bättre.
Visste ni att ca 1/5 graviditeter slutar med missfall? Det är ingenting man brukar tänka på innan det händer en själv. Jag hoppas att det blir ett öppnare samhälle framöver när det gäller missfall och att vi vågar bemöta folk som genomgår sorgen av ett missfall mer öppet.

September 2018

I slutet av augusti ringde vi IVF-kliniken när jag fick min blödning, och de ville gärna att vi skulle avvakta en månad till, varpå jag argumenterade igenom att barnmorskan skulle höra med läkaren om vi inte kunde få köra ett försök med insemination redan i september, och det gick igenom.

I september så gjorde vi ultraljud som vanligt cykeldag 11, men de kunde inte hitta några växande äggblåsor hos mig. Jag blev så ledsen, varför skulle det gå åt skogen med något sådant nu när vi äntligen fått försöka igen? Dock låg tarmen för när hon kollade på vänstra äggstocken. Hon trodde att jag skulle få komma på ett besök hos dem igen veckan därpå, då någon blåsa då kunde ha tagit ”fart”. Men på fredagens ägglossningstest var den där jäkla glada gubben där igen, vilket innebar att denna cykeln bröts. Besvikelse igen. Men vad ska man säga, det finns ju ett ordspråk som passar i dessa situationer: ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”, och det var precis det vi gjorde.

Dagen efter fick vi komma på ett ultraljud, dagen var helt galen på jobbet och utmattade efter att ha fått vänta på gynakuten i ca fyra timmar eftersom jag inte hade någon blödning och därför inte ansågs som lika brådskande, så fick vi fint sitta och vänta. Vi fick göra ultraljudet precis innan stängning. Vi var båda positiva och tänkte att nu skulle vi få se vilket kön bebisen har, för allt skulle ju såklart vara perfekt med den lilla.

Läkaren frågade om jag hade haft några som helst symtom på att det inte var som det skulle och jag sa som det var, att allt kändes normalt. När jag låg där i gynstolen, höll L´s hand och försökte vara lugn, så minns jag att jag tittade på klockan på väggen, och tänkte; ”tänk om det är nu jag får reda på att det är missfall, och minns att klockan var precis fem i halv fem på eftermiddagen”. Läkaren började med att säga att ”jag ska bara mäta så ska vi prata mer strax”, det var ungefär samma sak som de sagt under ultraljudet i vecka åtta, så jag försökte vara sansad. L hade redan sett skärmen under en tid, jag önskar att hon inte hade gjort det. Läkaren riktade sedan skärmen mot oss och visade medans hon pratade, hon sa; ”Det ser tyvärr inte ut som att det här är ett utvecklat foster så som den borde vara i vecka 14”. Vi försökte hålla oss samman men bröt snabbt ihop.

Vi hade drabbats av ett MA – Missed abortion. Allt hade fortsatt växa utom fostret som troligen hade slutat växa i ca vecka 10. Det fanns tre olika alternativ, antingen att avvakta och se om kroppen satte igång ett missfall själv, eller boka in en skrapning på sjukhus kommande veckor, eller att få med sig tabletter hem och utföra den medicinska aborten själva. De frågade om vi ville komma tillbaka efter några dagar innan vi bestämde oss, vi sa nej, det enda jag kunna tänka på var att om det här fostret inte levde – då måste jag bli av med det för att kunna bli gravid på nytt.

De kommande veckorna var de värsta i våra liv, själva medicinska aborten var som en mini förlossning, vattnet gick, sedan kom inte fostret ut förens efter två dagar. Vi vaknade mitt i natten och jag hade starka magsmärtor – hyperventilerade nästan av smärtorna, kan tänka mig att det var en mini variant av hur det känns när man föder ett barn i vecka 40. På något sätt så här i efterhand gör det mig mindre rädd inför en förlossning i framtiden att ha varit med om detta. Vi gick igenom alla faserna för sorgarbete, men flera gånger om kändes det som. Jag blev sjukskriven i två veckor, jag var ett vrak. Vi båda mådde verkligen skit. Tänk er att föreställa sig hela ens framtid, vi hade redan planerat de flesta inköp vi skulle handla, pratat massor om var vi skulle ställa barnmöbler i lägenheten och hunnit köpa en heldel outfits. Det var som att vara i himlen bland molnen och sen hamna i helvetet på en tiondels sekund. Vi var tvungna att ringa och berätta för alla som visste sedan innan om graviditeten att vi nu fått ett MA, det var som att hälla salt i såren gång på gång. Det visade dock vilka fantastiska människor vi har runt omkring oss som verkligen fanns där för oss.

L och jag stöttade varandra galet genom den här perioden, jag är så tacksam att jag valde just henne till att bli min fru, världens bästa människa. My rock.

Efter vår honeymoon fortsatte vår semester med en och en halv vecka på resande fot i Sverige, vi umgicks med vänner och familj och eftersom vi gått in i vecka 13 så berättade vi för vänner och familj. Det var så roliga och härliga reaktioner från alla, men N´s reaktion var nästan bäst – ett utbristande ÄNTLIGEN! eller L´s mammas reaktion av total chock och lycka. Det var så härligt att äntligen kunna berätta öppet att vi skulle ha barn! Så mysigt. Vi gick in i vecka 14 och berättade även för vänner som vi inte pratar med lika ofta.

Måndagen efter vår semester hade vi bokat in första mötet med barnmorskan, och vi var så exalterade. För det första var vi lite oroliga för reaktionen vi samkönade kan få, vi gissade på att hon troligtvis inte haft så många samkönade par på sin mödravårdscentral, men det gick superbra, om hon var chockad döljde hon det väl. Under besöket gick vi igenom allt möjligt men avslutades med att hon ville lyssna på hjärtljuden på bebisen. Vi var super exalterade – mysigt! men hur hon än vred på apparaten kunde hon inte hitta något annat hjärtljud än mitt. Först sa hon att hon skulle boka in en ny tid för att lyssna på hjärtljuden i vecka 16 eftersom bebisen kan ”gömma sig”, men efter nån sekunds tvekan bokade hon ändå in ett ultraljud till oss. Jag och L försökte att inte oroa oss men fick tid för ultraljud väldigt snabbt, redan dagen efter, vilket oroade i alla fall mig endel. Jag hade inte haft smärtor i magen eller någon blödning. Jag försökte intala mig själv att det är självklart att allt är bra – jag har ju symtom som om allt vore toppen! Illamåendet hade försvunnit i vecka 10-11 och det är inte alls ovanligt att det börjar avta där i krokarna. Nej allt skulle se bra ut på ultraljudet.

Eftersom vi skulle iväg på en weekend i början av maj så testade vi redan 14 dagar efter inseminationen. Jag var super säker på att jag inte var gravid, jag hade inte haft ett enda symtom under dessa veckor och jag var därför starkt skeptisk. L lugnade mig, men vi bestämde oss för att ta det som det kommer, men att det är bättre att ta ett gravtest innan vi åker så att vi är beredda på mensen. Men testet var POSITIVT! vi var överlyckliga och i extas! det var svårt att hålla det hemligt för våra vänner som vi hälsade på, men vi lyckades, dessutom tog jag fortfarande de vaginala tabletterna morgon och kväll vilket gjorde att jag var tvungen att ligga ner en timme efter att jag tagit dem.

Vi firade genom att köpa en outfit till den lilla, lyckan var total. Jag hade massor av kollegor som också var gravida och skulle föda någon månad innan mig.

Maj spenderades mestadels med att mysa av känslan av att vara gravid. Från vecka sex var jag väldigt illamående och åt väldigt små portioner mat och var ganska kräsen med vad jag kunde tänka mig att äta utan att vilja kräkas, lite men ofta blev mottot, förutom det var jag också väldigt trött. Dessutom planerade vi det sista inför bröllopet i juni och vår resa till Grekland.

På ultraljudet i vecka åtta som bokades via IVF-kliniken men som vi gjorde i länet visade vårt lilla embryos hjärta slå. Vi var så lättade och glada.

Vi bestämmer oss för att köra i april, för som sagt vi är målinriktade och ser inte någon annan väg att gå.

Jag tror att det är svårt under den här perioden för familj och vänner att förstå varför vi inte reser lika mycket som tidigare. Vi planerar ett bröllop i juni och till en början pratar vi om att inte åka utomlands alls eftersom sparande är viktigt i vår situation, dessutom får vi inte resa utanför Europa då zikavirus kan finnas där, och om man åker till ett sånt land där zika finns så måste man vänta sex månader med behandling via IVF-kliniken. Grekland fick det bli tillslut i alla fall, för en honeymoon får vi ju bara en enda gång och vi har alltid älskat Grekland.

I april tyckte vår läkare på IVF-kliniken att vi skulle ta en Ovitrellespruta på torsdagen om inget omslag skett innan onsdag. Det blev en Ovitrelle spruta på torsdagen, bokade hyrbil som vanligt och åkte upp tidigt under morgonen på fredagen. Är det något vi kan nu så är det resan till och från IVF-kliniken på några timmar, norrland är vackert. I och med att vi tagit Ovitrelle fick jag från det också ta en tablett vaginalt morgon och kväll som heter Lutinus. Man får ett test datum tre veckor senare för att se om man är gravid, detta för att hormonerna i kroppen ska hinna bli tillräckligt höga för ett utslag på graviditetstesten.

Efter det senaste försöket var vi trötta mentalt, vi visste inte hur vi skulle göra med april då vi båda var utmattade av hela processen. I hela den här cirkusen är det som att alla runt om en skaffar barn, kollegor, familj, vänner, alla runt om en blir gravida. Vi var och är jätteglada för deras skull, superlyckliga, men samtidigt ledsna för vår egen skull, det är en svår känsla att beskriva. Önskan av att själva bli gravida är så stark så hur glad man än är för någon annans skull så gör det ändå ont.

I mars föds L´s brorsson J, vilket var en av höjdpunkterna år 2018. Supersöt liten kille med massor av hår. Vi avgudar honom från första stund, och längtan efter en egen liten blir om möjligt ännu starkare.

I Mars 2018 skulle vi påbörja försök nr 2. Både Jag och L hade sedan tidigare resonerat kring att berätta om processen till våra anhöriga men resonerat fram att eftersom heterosexuella par inte direkt brukar berätta att ”nu ska vi ligga och skaffa ett barn”, så fanns det ingen direkt mening med att vi skulle berätta i förtid heller. De enda som visste om detta var N som är min barndomsvän samt min mamma, och det enda de egentligen visste var att vi stod i en kö.

Det andra försöket gick till som på samma vis som föregående cykel, allt såg bra ut att och jag fick omslag en dag då det var fullt möjligt att dagen efter ta oss till IVF-kliniken. Efter påskrifter på papper och insemination så åkte vi hemåt igen. Denna gång var jag mer skeptisk till symtomen, jag upplevde att brösten blev större, men det var nog mer en illusion. Tyvärr kom mensen och gravtestet var negativt.

Denna gång blev vi ännu mer nedslagna, ledsna och besvikna. Det är så svårt att förstå utifrån om man aldrig varit i en sån här process, hur det kan uppta hela ens vardag, det går inte en timme utan en tanke på vad som väntar, man drömmer och andas processen. Vilket är underbart och pirr-ingivande. Men även utmattande och ett plattfall när det inte går som man tänk sig. Luften gick ur oss. Visserligen var det andra försöket men tredje månaden som detta hade uppslukat oss, och fjärde om man räknar med december där vi också fick ta prover och tester. Vi var väldigt osäkra inför april om vi skulle orka köra på försök nr 3. Scheman ska passa in och jobbet ska inte komma i kläm med mera, så man blir väldigt mentalt trött av all planering.

Saker som jag är oerhört tacksam för:

• Att jag fann min L så tidigt i livet att vi kan påbörja vår resa mot ett barn i tid, för ingen vet hur lång tid det tar att få ett barn
• Att vi bor i Sverige där vi har stöd från staten vid barnlöshet, även för samkönade par
• Att landstinget bekostar de 6 första försöken
• Att vi har jobb både jag och L, vilket gör att vi kunnat lägga pengar på resor till IVF-kliniken, samt läkemedel och teststickor
• Att det finns män som donerar spermier
• IVF-klinikens personal, så oerhört bra personal där

Efter att vi fått hoppa över januaricykeln var det dax för att försöka igen i februari. Vi började testa med ägglossningstester, clearblue digital ville de att vi skulle använda, det visas en smiley i fönstret om man har omslag och en rund ring utan innehåll om man inte har det. Ni kanske kan förstå irritationen föregående månad när omslaget blev på en lördag när vi inte fick åka till IVF-kliniken, och det är en glad liten smiley som stirrar dig i ansiktet. Testerna tas på mig från dag 11, man räknar dagen för vanlig blödning som första dagen i cykeln. Dag 11 var det också dax för ultraljud för att se två saker, om det finns en äggblåsa och om slemhinnan i livmodern har tre skikt och är tillräckligt tjock. Jag hade både en äggblåsa samt bra livmoderslemhinna. Dag 14 fick jag omslag, så dag 15 åkte vi upp till Umeå för vår allra första insemination.

Inseminationen gick till så att vi fick en tid på förmiddagen när vi skulle komma till IVF-kliniken. Sedan fick L skriva på ett godkännande för att donerade spermier skulle sprutas in i min livmoder, detta upprepas vid varje gång för insemination. Vi fick komma in efter en stund till rummet där jag fick byta om till operationskläder, L fick också sätta på sig en operationsmössa samt byta skor och ta på sig en rock i slussen in till op-salen. Sedan sprutas donerade spermier upp i livmodern, de blandas också med något medel för att simma lite lättare. 33% chans för graviditet sa de ungefär.

De kommande veckorna var jag både illamående, åksjuk och kände stickningar i magen. Allt verkade vara symtom. Det gick en dag över dagen då jag borde fått en blödning, och hoppet växte allt mer. Men sen kom mensen tyvärr, och besvikelsen var ett faktum. När det blir en blödning så ska detta rapporteras till IVF-kliniken. Innan dess fick jag ta ett graviditetstest som visade negativt, det testet fick vi från IVF-kliniken när vi var där för inseminationen. När jag ringde sa kvinnan att det var fullt normalt att känna symtom, de flesta gör det, man brukar ju aldrig känna efter på ett sånt sätt vanligtvis. Det var en fråga från dem om vi ville prova direkt igen eller hoppa över en månad, men både jag och L är väldigt målinriktade. Ta bara exemplet där vi skulle skaffa bostadsrätt. Vi kollade nog hemnet nästan lika ofta som vi nu tänker på barn under året innan vi köpte vår lägenhet tillsammans, när vi vill ha något vill vi gärna ha det pronto. När IVF–kliniken frågade om vi ville försöka direkt igen så var det därför en självklarhet för oss.

Första besöket i Umeå, på ivf-kliniken, en kall vintermorgon och två sjukt exalterade kvinnor. Vi fick prata med en läkare som var supertrevlig och inkännande, personalen i Umeå är verkligen fantastiska. Hon förklarade hur processen skulle gå till; 6 försök från landstinget, två av dessa kan bytas ut mot ett IVF försök. Hon undersökte min livmoder och vi fick information om att vi skulle börja försöka i januari. Det enda är att om omslaget (alltså det man har någon dag innan ägglossning, LH ökning) blir fredag eller lördag så får man hoppa över den cykeln pga att de har stängt under helgen. Jag fick också börja ta folyretabletter 1 mg per dag, detta tar man för att undvika ryggmärgsbråck hos fostret och kan även underlätta för att bli gravid.

Januari 2018

Vårt första försök i januari var spännande, både jag och L var övertygade om att nu sitter detta, klart vi ska bli gravida direkt, magkänslan var fantastisk. Efter ägglossningtester så blev det tyvärr omslag på en lördag, vilket alltså betydde att vi fick hoppa över den cykeln.

Trots att det var första månaden så blev vi sjukt besvikna. Man bygger upp någon sorts illusion av hur det kommer klaffa så perfekt och då när det inte blir så, då blir man besviken.

Telefonsamtalet från Umeå kom en november dag 2017, vi hade ganska nyss flyttat in i vår nya bostadsrätt och vi var saliga bara över det. Vi hade sedan tidigare fått veta att kötiden var mellan ett och ett och ett halvt år till att få börja processen att skaffa barn, därför blev vi super glada när de ringde redan efter nio månader. Jag stod på en buss och vi fick veta att vi skulle komma på ett första samtal uppe i Umeå den 6e december 2017, alltså ca ett år efter vår utredning.

I december fick vi börja en utredning för att för det första bestämma vem som skulle bära barnet, vilket vi hade bestämt i förväg skulle bli jag då jag är äldst och det känns rimligt utifrån att vi inte vet hur länge min fertilitet kvarstår. För det andra att utreda om jag har förutsättningar rent fysiskt och om vi är lämpliga föräldrar rent psykologiskt. Detta gjordes genom att ta blodprover – detta var både hiv och hepatit test samt hormon prover, använda ägglossningsstickor i urinen för att se om jag hade ägglossning, efter ägglossningen ta ett blodprov en vecka efteråt, spola igenom äggledarna med koksalt för att se att passage fanns, genom att titta på livmodern och slutligen genom att genomgå en psykologutredning som par. Vid den psykologiska utredningen kom frågor om allt möjligt men bland annat om vår ekonomi, hon analyserade om vi var mogna för föräldrarollen och om vi hade funderat på andra alternativ.

Andra alternativ förr oss så som många säger att; ”Åk till Danmark, där är kön kortare”. Ja absolut, kön är kortare, men om vi skaffar ett barn via Danmark så blir bara jag som bär barnet automatiskt förälder till barnet, och L är ju lika mycket mamma hon till vårt barn. Det som skulle följa efter en insemination/IVF i Danmark är att L skulle behöva adoptera sitt eget barn här i Sverige, och det hemska är att det finns skräckhistorier när det gäller detta, det beror lite på i vilken stad och vilket län man bor – det finns stora skillnader, men i vissa fall kan det dröja flera år för att kunna adoptera barnet. Det är ingenting vi tänker riskera, vad händer om jag skulle gå bort eller bli sjuk, skulle socialtjänsten ta barnet då när L inte är förälder på papper? Det är inte något vi är villiga att riskera. Andra alternativ som att adoptera ett barn var absolut inte uteslutet för oss, men det är en stor summa pengar man får betala för det och med 99% sannolikhet får vi ändå inte adoptera då de flesta länder har en regel mot att låta samkönade adoptera från deras länder. Psykologen förstod att vi hade tänkt igenom vårat val väl.

Utredningen fysiskt och psykiskt tog oss mellan december 2016 – februari 2017 att genomföra och – jippie, nu stod vi äntligen i kö!

Jag har har alltid vetat att jag ville ha barn, för mig var det en självklarhet, men för min sambo L (då sambo nu fru) har det inte alltid varit lika självklart. När vi första gången började prata om att ställa oss i kö för att få hjälp av landstinget att bli föräldrar så trodde hon nog jag var galen. Vi hade visserligen varit vänner i 2 år innan vi blev ett par, men vi hade bara varit ett par i ungefär ett och ett halvt år.

Eftersom vi är i ett samkönat förhållande så visste jag sedan innan att ens få påbörja något skulle ta tid.

Om man ska få hjälp i Sverige med att skaffa barn så finns det regler för när man ska få skaffa barn, i alla fall med landstingets hjälp. Det fanns knapphändig information online gällande vad som gäller i Norrland där vi bor, men det fanns desto mer från Stockholm och övriga storstäder. I Stockholm gäller det att man ska ha varit sambos i minst 2 år, vid det här tillfället när vi började prata om att ställa oss i kö för att skaffa barn hade vi varit sambos i ca åtta månader. Därav tror jag att L lugnade sig, då jag förklarade att vi måste vara ute i god tid om vi önskar att skaffa barn framöver.

Vi ställde oss i kö i augusti genom att ringa till kvinnokliniken i länet som sa att vårdgarantin gäller på 3 månader för utredning.

Jag vill egentligen starta den här bloggen för att få skriva av mig gällande hela vår resa. Min upplevelse är att det är svårt att förstå utifrån, en sådan här process, med alla upp och nedgångar mellan hopp och förtvivlan. Det är så lätt för utomstående att referera till resan som ”spännande” eller ”det går bra nästa gång”, när man själv känner att ett år av försök är som tio år eftersom hela ens, eller i alla fall vårt liv, praktiskt taget cirkulerar runt en enda sak, att försöka bli gravida.

När jag startar den här bloggen är den privat, men jag tror att jag kommer öppna upp den när vi äntligen nått vårt mål, att äntligen få bli föräldrar.

När man genomgår den här processen med allt vad det innebär så är det så lätt att googla runt och hitta olika bloggar gällande barnlöshet, och de flesta jag hittat har tillslut gett positiva resultat. Vissa har hålla på i ett till tre år och andra sju år innan de uppnått sin dröm, men det är underbart att läsa att de tillslut uppnått sin dröm. Av den anledningen vill jag troligtvis öppna upp den här bloggen framöver när vi blivit föräldrar, för jag upplever att det är en lättnad att se att det finns så många andra som genomgår samma sak, men tillslut lyckats bli gravida.